Dä orner sä!

Att plötsligt stå utan jobb är inte roligt, i synnerhet inte om du bor i Ryssland. I Sverige finns möjligheter att hitta annan sysselsättning under en period (fanns i alla fall, fan trot i dessa kristider). Kanske inte nödvändigtvis ett nytt jobb, men omskolning eller vidareutbildning. Här finns inte många alternativ, särskilt inte om du är en 'jevvla ytlänning'. Landet beter sig protektionistiskt och gör allt för att göra livet så jävligt som möjligt för utlänningar med olika metoder; bökigt visumförfarande, ännu bökigare tillvägagångssätt för att få uppehållstillstånd (som innebär att du måste ha ett nytt inresevisum till Ryssland varje gång du lämnar landet), utlänningskvoter i Moskva, utlänningskvoter i övriga landet, individuellt arbetstillstånd, krångliga arbetstillstånd och utlänningskvoter för företag för att överhuvudtaget FÅ anställa utländsk arbetskraft, avslag på nyss nämnda utan angiven anledning och ingen att kontakta eller att överklaga till, ologiska deadlines, byråkrati och korruption. Så, jag klamrade mig kvar på det jag hade. Sista året/åren på båda ställena var kämpiga, men jag visste åtminstone vad jag hade och jag visste inte vad jag skulle få. Om jag skulle få något överhuvudtaget. Att få sparken känns när man har familj, och framförallt om man bor i Ryssland. Här finns inget socialt skyddsnät, ingen A-kassa och ingen socialnämnd värd namnet.
Man kan ju tycka att det skulle råda "terrorbalans" mellan Sverige (EU) och Ryssland; 'behandlar ni våra medborgare på det sättet i ert land, gör vi detsamma med era medborgare här'. Så är icke fallet och det är ju bra för "ytlänningarna" i Sverige. Inte så sexigt för min del. Mina ryska vänner tror inte det är sant när jag t.ex. berättar om gratis lektioner i Svenska För Invandrare (SFI). Uppehållstillstånds förfarandet är extremt olika mellan länderna. En formalitet i Sverige med vår familjesituation (gifta sedan flera år tillbaks med barn). Här är det en Kafka-liknande historia utan slut. Jag går just nu i väntans tider efter att vikt hela december förra året för att samla ihop alla nödvändiga dokument. På julafton satt jag (att få SITTA i kö är absolut ingen självklarhet) och väntade på att få mitt medicinska intyg. Det ska jag berätta om i ett annat blogginlägg. Ännu inget besked om uppehållstillståndet och INGEN att fråga när det kan tänkas bli klart. När man väl har lämnat in alla dokument befinner du dig och dokumenten, i ett stort svart hål av ovisshet. Jag är nu på väg hem för att ordna ett tredje 90 dagars visum för att kunna fortsätta väntans tider här.

Trots allt bök och krångel, eller rättare sagt tack vare allt bök och krångel, känns det bra att alltid ha lyckats hittat nya vägar här, och inte tagit den enklaste vägen och hoppat hem över Nordsjön. "Det som inte dödar härdar" var det någon som sa till mig vid något tillfälle. Rätt! Jag kontrar med det Värmländska uttrycket "Dä orner sä", som uppenbarligen även gäller här 200 mil hemifrån. Något som jag med åren blivit bättre på att inse. Jag är ödmjuk inför framtiden, som innebär många och stora förändringar för oss. Men, har jag lyckats överleva tolv år i detta land, alltid bott på 50 kvadrat meter oavsett familjestorlek, vore det väl fan om vi inte skulle få till ett värdigt liv hemma i Sverige (jag ser fram emot svenska lektionerna ;-) ). Och det trots den rådande ekonomiska krisen (som inte är något jag känner av alls i mitt nuvarande arbete här i Moskva :-) ).

Dä orner sä!