Oväntat telefonsamtal

Idag lyssnade jag på gårdagens sommarprogram i P1 på min springtur i parken. Det var Finlands utrikesminister Alexander Stubb som berättade om sitt liv. Han berättade bl.a. om ett telefonsamtal han fick för lite drygt ett år sedan när han var ute och joggade. Nu kommer jag inte ihåg vem det var som ringde, men det borde väl ha varit statsministern som han var bekant med sedan förut. Efter lite kallprat frågade han om Alexander ville bli utrikes minister. Undrar när man får ett sådant telefonsamtal, tänkte jag. Kanske inte just ett erbjudande om utrikesminister posten, men ett gulderbjudande som man bara inte kan tacka nej till. Ett erbjudande som totalt förändrar ens liv, på alla sätt. Men när jag direkt tänkte efter, fick jag faktiskt ett sådant telefonsamtal för 13 år sedan. Svenska skolföreningen i Moskva ringde till mig en lördag eftermiddag och erbjöd mig föreståndartjänsten på Svenska förskolan i Moskva. Jag blev helt stum. Helgen innan hade jag varit på anställningsintervju i Stockholm angående tjänsten. Vi var tre som blev intervjuade och direkt gjorde jag mig ovän med representanten från skolan. Jag kunde inte hålla truten om vad jag tyckte om hennes syn på förskolan, vilken jag tyckte var helt åt skogen. Väl hemma i Kristinehamn hade jag slagit bort det hela, men var nöjd med att ha fått komma iväg på anställningsintervju i alla fall. Betald dessutom. En vecka gick och telefonen ringde sent på lördag eftermiddag. Jag höll som vanligt på och laddade inför kvällens krogrunda med Rock'n Roll och bers. Allt på topp! Telefonen ringde och det störde mig, jag tog luren och svarade irriterat. Irritationen ökade när jag väl förstod vem som ringde. Fatta dig kort, tänkte jag, jag förstår nog varför du ringer. Hehe, den krogrundan blev defintivt inte som vanligt. Idag är jag mycket tacksam för det där telefonsamtalet, utan det hade jag inte spenderat tolv år i Ryssland. Trots allt bök, korruption och byråkrati som råder här och som gör mig deppig ibland, tycker jag det här landet är fantastiskt. Har upplevt så mycket här som jag inte skulle ha kommit i närheten av i Sverige. Jag är så glad för det jag har idag, som faktiskt har all sitt ursprung i/från det här landet; fru, två barn och två katter. En familj, som dessutom kommer att vara tvåspråkig. Helt underbart! Imorgon tar jag tåget till familjen i Mordovien för att hämta hem dom. Efter två månader med sin mamma hos mormor är det dags att komma hem. Det känns så bra att träffa min familj igen, men också så skönt att komma iväg från myllret i Moskva. Dags att träffa gästfria, snälla och omtänksamma människor igen. Jag undrar om jag får några fler telefonsamtal i mitt liv som jag nämnde inledningsvis. Utrikesministern får det definitivt, men min kvot är nog förbrukad. Skitsamma, det är nu man ska leva, eller hur!