Insekten

Nä, jag fick inte ge blod idag heller. Idag var jag tvungen att vara rysk medborgare för att ge blod. Så då är jag väl vad jag anat en längre tid, trots Moskva-registrering, en insekt. Lagen om all föränderlighet, d.v.s. lagen om rysk byråkrati. Ingen information är beständig och allt beror på vem du frågar. Ibland även vem som frågar.

Vardag igen

Ibland undrar jag om jag befinner mig i samma stad som jag läser om i svensk media. Jag läser om poliser överallt, spänd stämning, och kraftigt utökade säkerhetskontroller. Ingen kontroll alls av resenärer, varken på morgonen eller när jag åkte hem.  Stämningen? Ja, vem kan egentligen uttala sig om det i en tunnelbanevagn? Eller i tunnelbanan i övrigt på perrongerna? Folk lyssnar på sina MP3 spelare, läser tidningar och böcker som förut. Och folk står och väntar på någon de kommit överens med att möta i mitten av salen som i alla tider. Poliserna står och sms:ar med sina mobiltelefoner och patrullerar som vanligt lugnt i salen mellan spåren. Men, ok, de är 3-4 stycken nu istället för 1-2.

Stämning och prat i övrigt

Det beror väl förstås på vart man är och i vilket sammanhang. I kön på lunchen hörde jag några få som pratade om katastrofen. Dock mycket kort och sedan pratade man om något annat. På tv:n i matsalen gick de ryska nyhetssändningarna om och om igen, med huvudbudskapet att ingen minsann ska komma undan av de skyldiga. Bland vanligt folk dras inte katastrofen i långbänk. Man frågar hur det är efter gårdagens händelse. Jaså, jaha, du fick gå av tåget, ja där ser man hur det kan gå. Ja, jag hörde att det var någon annan också som fick gå. Sedan lämnar man ämnet. Man är inte i närheten av nyheternas huvudbudskap. Eller någon annan analys av vad som kan ligga bakom bombningarna.  Man tycker att det är för jävligt det som har hänt och livet får gå vidare.

Park Kulturi

Jag passerar Park Kulturi vid kvart i åtta denna morgon. Det har redan dykt upp mycket blommor i mitten på perrongen. Ett litet bord har ställts upp med en röd sammetsduk. Några poliser ser på när resenärer lägger ner sina blommor. Något filmteam filmar. Jag tänker på de som omkom och de som skadades här igår. Fyfan, säger jag för mig själv. Vilket helvete det måste ha varit. Jag blir ledsen. På hemvägen på kvällen är smetfullt med blommor på en yta av säkert tio kvadrat meter på perrongen. Säkert tjugo poliser står runt området och bevakar. Det är mycket folk på plats, och någon kliver på min vagn med tårar i ögonen. Jag och någon till i tunnelbanevagnen gråter lite tyst för oss själva. Vi åker iväg och allt är nästan som vanligt igen.