Jag bestämde mig för att somna om en stund och åka till jobbet lite senare. Det var nog ett riktigt beslut som fattades i huvudet på kudden i morse, men det visste jag inte då.
Måndag morgon
När jag väl anlände till metro Universitet på röda linjen efter min vanliga kvart med buss från Ploschad Indira Ghandi, var det ovanligt mycket folk på perrongen och likaså i korridoren mellan spåren. Klockan var då omkring kvart i nio. Konstigt för det brukar aldrig vara några problem med metron, den funkar ALLTID.
Det ropades ut något ohörbart i högtalarna och tillslut kom tåget och jag gick på. Vi kom fram till Vorobjevi Gori och blev stående ovanligt länge med öppna dörrar. Det stannade sedan två gånger i tunneln innan nästa station, och andra gången blev en ganska lång stund.
Det var jäkligt mycket folk i vagnen och föraren manade om lugn och sa att resan kommer att gå fram till nästa station Sportivnaya. Där stannade tåget för gott och där hördes det om än möjligt ännu sämre vad som sades i högtalarna än på Universitet. Jag fattade ingenting. Poliserna talade dock om för oss i megafoner att tågen inte går längre in mot centrum. Nästa station Frunzenskaya och stationen därefter Park Kulturi var stängda för påstigning. Inga övriga upplysningar. Folk var lugna och undrande och ringde i sina mobiltelefoner. En tant blev lite arg på poliserna som hon tyckte inte kunde bestämma sig vilken uppgång man skulle ta om man skulle åka med en viss buss. Vem ska man tro på, sa hon.
Själv tog jag mig upp till gatan i den norra utgången för att ta en promenad in mot centrum och försöka gå på metron på någon station bortanför Park Kulturi på röda linjen. När jag väl kom upp börjar telefonen ringa och folk frågar om jag är ok. Klockan är då omkring halv tio. Då förstår jag vad jag börjat ana under stoppen i tunneln mellan stationerna. Jag och många med mig fortsätter att gå mot centrum och vi kommer ut på Komsolski prospekt som är full av folk. Alla bussar är överbelamrade, mängder med folk går som i lämmeltåg in mot centrum. Vi passerar Park Kulturi, det är kaos och jag reflekterar över att avspärrningarna är så nära stationen. Varför leder de inte bort nyfikna längre bort från området? Mobillyftkranar lyfter bort parkerade bilar för att göra plats för ambulanser och räddningsfordon. Jag och hundratals andra tar av till höger upp på bron över Moskvafloden och går vidare och har sedan Gorkiparken på höger sida. Ur högtalarna vid Gorkiparken kan vi höra nyhetssändningar. Det pratas om ett trettiotal döda och omkring sextio skadade. Jag funderar på att ge upp Ryssland och Moskva i förtid och flytta hem innan den planerade hemflytten i augusti. Vi kommer till slut upp till Oktyaberskaya och kan kliva på metron där. Jag byter på Tretyakovskaya till Novokuznetskaya och kommer så småningom fram till Sokol. Jag tänker på hur oberörda alla ser ut, ingen säger något om det som hänt, tanten bredvid löser korsord och bredvid henne läser en tjej bok. Mittemot henne avhandlas sportbladet av en äldre herre och så vidare. Det märks inget av morgonens händelse på resenärerna. Å andra sidan, vad skulle märkas? Vad hade jag väntat mig?
På jobbet är det få kommentarer eller diskussioner om vad som hänt. Jag möts av ett “hur är läget?” och jag svarar “jotack, jag lever och är här”. “Bra jobbat” är kommentaren från min personal och sedan återvänder de till koncentrerat arbete. När jag åker hem på kvällen är det klart mycket mindre resenärer än vanligt. Och det kan väl bero på flera anledningar; folk är helt enkelt rädda för att åka metro men mest troligt att folk inte tror att den börjat fungera till fullo ännu. Vid Teatralnaya byter jag till den röda linjen, och
stationen Okhotny Ryad är i stort sett folktom. Det är inte vanligt vid den tidpunkten, då det vanligtvis brukar vara lite bökigt att ta sig fram. Vi passerar Park Kulturi och det står ett TV-team och gör någon intervju på perrongen. Inget syns av morgonens katastrof.
Byråkrati
I tidningen efterlyses bloddonatorer. För att åtminstone försöka göra något för de stackarna som gick på “mitt” tåg någon halvtimme före mig, beslutar jag mig för att ge blod för första gången i mitt liv. När jag kommer hem ringer jag några av telefonnumren och kommer så småningom fram till en sjuksköterska.
- Jag vill ge blod, säger jag.
- Hur länge har du haft registrering i Moskva, frågar sköterskan.
- Sedan den 29:e januari. Jag kom tillbaks från Sverige då, säger jag.
- Nähä, säger hon, det räcker inte, du måste ha haft registrering i minst ett halvår om du ska ge blod.
- Jaha, svarar jag, så du menar på fullt allvar att de som nu ligger på sjukhuset, kanske i behov av mitt blod inte ska få det på grund av att jag inte haft registrering i Moskva i ett halvår?
- Har du inte din gamla registrering kvar, försöker hon.
- Den lämnade jag in när jag väl fick min nya, men jag har en skannad version i datorn.
- Njae, säger hon, den måste vara i original. Nåja, säger hon tillslut, ring imorgon igen, då är den ordinarie sköterskan här. Jag kan inte riktigt svara på de här frågorna.
Jag är inte förvånad. Det är så synd att vanligt folk och i det här fallet allvarligt skadade, ska behöva lida för denna gång på gång återkommande idiotiska byråkrati med Moskva-registrering. Den dyker alltför ofta upp med sitt fula tryna i väldigt många sammanhang; barnomsorg, skola, banklån, sjukvård etc. och nu vet vi att den krävs för blodgivning.
Det är inte bara utlänningar som staten sätter käppar i hjulet för, här ser man att den egna befolkningen får sin beskärda del av ryskt absurdum. Mina ryska vänner bruka prata om "staten mot befolkningen". Eller min favorit "utan Moskva-registrering är du en insekt". Jag är ingen insekt, jag har Moskva-registrering men den blir sällan mer än ett halvår. Varje gång jag lämnar landet måste jag lämna in den gamla och får sedan en ny när jag väl återvänder till landet. Så jag är väl en halv insekt och kan därför inte ge blod. Men hur förklarar man det för någon av de skadade på sjukhuset som behöver mitt blod? Nåja, jag ger inte upp. Jag provar att ringa igen imorgon. På återhörande!
P.S. Bilderna är tagna under förra året av mig och inte vid dagens händelse D.S.
Måndag morgon
När jag väl anlände till metro Universitet på röda linjen efter min vanliga kvart med buss från Ploschad Indira Ghandi, var det ovanligt mycket folk på perrongen och likaså i korridoren mellan spåren. Klockan var då omkring kvart i nio. Konstigt för det brukar aldrig vara några problem med metron, den funkar ALLTID.
Det ropades ut något ohörbart i högtalarna och tillslut kom tåget och jag gick på. Vi kom fram till Vorobjevi Gori och blev stående ovanligt länge med öppna dörrar. Det stannade sedan två gånger i tunneln innan nästa station, och andra gången blev en ganska lång stund.
Det var jäkligt mycket folk i vagnen och föraren manade om lugn och sa att resan kommer att gå fram till nästa station Sportivnaya. Där stannade tåget för gott och där hördes det om än möjligt ännu sämre vad som sades i högtalarna än på Universitet. Jag fattade ingenting. Poliserna talade dock om för oss i megafoner att tågen inte går längre in mot centrum. Nästa station Frunzenskaya och stationen därefter Park Kulturi var stängda för påstigning. Inga övriga upplysningar. Folk var lugna och undrande och ringde i sina mobiltelefoner. En tant blev lite arg på poliserna som hon tyckte inte kunde bestämma sig vilken uppgång man skulle ta om man skulle åka med en viss buss. Vem ska man tro på, sa hon.
Själv tog jag mig upp till gatan i den norra utgången för att ta en promenad in mot centrum och försöka gå på metron på någon station bortanför Park Kulturi på röda linjen. När jag väl kom upp börjar telefonen ringa och folk frågar om jag är ok. Klockan är då omkring halv tio. Då förstår jag vad jag börjat ana under stoppen i tunneln mellan stationerna. Jag och många med mig fortsätter att gå mot centrum och vi kommer ut på Komsolski prospekt som är full av folk. Alla bussar är överbelamrade, mängder med folk går som i lämmeltåg in mot centrum. Vi passerar Park Kulturi, det är kaos och jag reflekterar över att avspärrningarna är så nära stationen. Varför leder de inte bort nyfikna längre bort från området? Mobillyftkranar lyfter bort parkerade bilar för att göra plats för ambulanser och räddningsfordon. Jag och hundratals andra tar av till höger upp på bron över Moskvafloden och går vidare och har sedan Gorkiparken på höger sida. Ur högtalarna vid Gorkiparken kan vi höra nyhetssändningar. Det pratas om ett trettiotal döda och omkring sextio skadade. Jag funderar på att ge upp Ryssland och Moskva i förtid och flytta hem innan den planerade hemflytten i augusti. Vi kommer till slut upp till Oktyaberskaya och kan kliva på metron där. Jag byter på Tretyakovskaya till Novokuznetskaya och kommer så småningom fram till Sokol. Jag tänker på hur oberörda alla ser ut, ingen säger något om det som hänt, tanten bredvid löser korsord och bredvid henne läser en tjej bok. Mittemot henne avhandlas sportbladet av en äldre herre och så vidare. Det märks inget av morgonens händelse på resenärerna. Å andra sidan, vad skulle märkas? Vad hade jag väntat mig?
På jobbet är det få kommentarer eller diskussioner om vad som hänt. Jag möts av ett “hur är läget?” och jag svarar “jotack, jag lever och är här”. “Bra jobbat” är kommentaren från min personal och sedan återvänder de till koncentrerat arbete. När jag åker hem på kvällen är det klart mycket mindre resenärer än vanligt. Och det kan väl bero på flera anledningar; folk är helt enkelt rädda för att åka metro men mest troligt att folk inte tror att den börjat fungera till fullo ännu. Vid Teatralnaya byter jag till den röda linjen, och
stationen Okhotny Ryad är i stort sett folktom. Det är inte vanligt vid den tidpunkten, då det vanligtvis brukar vara lite bökigt att ta sig fram. Vi passerar Park Kulturi och det står ett TV-team och gör någon intervju på perrongen. Inget syns av morgonens katastrof.
Byråkrati
I tidningen efterlyses bloddonatorer. För att åtminstone försöka göra något för de stackarna som gick på “mitt” tåg någon halvtimme före mig, beslutar jag mig för att ge blod för första gången i mitt liv. När jag kommer hem ringer jag några av telefonnumren och kommer så småningom fram till en sjuksköterska.
- Jag vill ge blod, säger jag.
- Hur länge har du haft registrering i Moskva, frågar sköterskan.
- Sedan den 29:e januari. Jag kom tillbaks från Sverige då, säger jag.
- Nähä, säger hon, det räcker inte, du måste ha haft registrering i minst ett halvår om du ska ge blod.
- Jaha, svarar jag, så du menar på fullt allvar att de som nu ligger på sjukhuset, kanske i behov av mitt blod inte ska få det på grund av att jag inte haft registrering i Moskva i ett halvår?
- Har du inte din gamla registrering kvar, försöker hon.
- Den lämnade jag in när jag väl fick min nya, men jag har en skannad version i datorn.
- Njae, säger hon, den måste vara i original. Nåja, säger hon tillslut, ring imorgon igen, då är den ordinarie sköterskan här. Jag kan inte riktigt svara på de här frågorna.
Jag är inte förvånad. Det är så synd att vanligt folk och i det här fallet allvarligt skadade, ska behöva lida för denna gång på gång återkommande idiotiska byråkrati med Moskva-registrering. Den dyker alltför ofta upp med sitt fula tryna i väldigt många sammanhang; barnomsorg, skola, banklån, sjukvård etc. och nu vet vi att den krävs för blodgivning.
Det är inte bara utlänningar som staten sätter käppar i hjulet för, här ser man att den egna befolkningen får sin beskärda del av ryskt absurdum. Mina ryska vänner bruka prata om "staten mot befolkningen". Eller min favorit "utan Moskva-registrering är du en insekt". Jag är ingen insekt, jag har Moskva-registrering men den blir sällan mer än ett halvår. Varje gång jag lämnar landet måste jag lämna in den gamla och får sedan en ny när jag väl återvänder till landet. Så jag är väl en halv insekt och kan därför inte ge blod. Men hur förklarar man det för någon av de skadade på sjukhuset som behöver mitt blod? Nåja, jag ger inte upp. Jag provar att ringa igen imorgon. På återhörande!
P.S. Bilderna är tagna under förra året av mig och inte vid dagens händelse D.S.
