Springande Tankar

Novaja Gazeta utmanar makten och ökar upplagan

2012-01-04T18:34:00.003+04:00

Jag talar ofta om Anna Politkovskaja på mina klassbesök i de värmländska skolorna. Anna var journalist på den ryska tidningen Novaja Gazeta. De senaste 15 åren har omkring 200 journalister försvunnit i Ryssland, de flesta har gått samma öde till mötes som Anna. I somras besökte jag Novaja Gazetaz redaktion i Moskva.
Läs vidare på http://www.medievarlden.se/diskussion/2012/01/novaja-gazeta-utmanar-makten-och-okar-upplagan

Mycket mer pedagogiskt än så här blir det inte!

2011-10-16T00:30:00.001+04:00

Jag är numera utbildad och certifierad handledare för övningskörning på bil här i Sverige. Kursen tog tre timmar på den lokala körskolan och kostade 700 spenn för oss båda. Men läraren sa inte ett ljud om det viktigaste. Det som visas lugnt och fint till toner av modern musik i denna ryska instruktionsfilm, lämnade han helt till oss obildade att lista ut på egen hand. I filmen instrueras vi med flera kameror och genomtänkt redigering hur det går till. Om man vill fördjupa sig och hårdstudera finns stillbilder med kommentarer. Pedagogiskt var ordet!

Härligt! Lev Vygotskij lever!

Видеоролик "Правильная посадка в автомобиль"

http://www.autotut.ru/driving/abc/Posadka_v_avto/

Barnomsorg, vägar och annat oväsentligt

2010-06-11T00:24:00.002+04:00

Jag stöter alldeles för ofta på föräldrar som lever och arbetar i Moskva utan sina barn. I Moskva finns jobben men ingen barnomsorg. Barnen bor hos mor- och farföräldrar någonstans ute i regionerna där familjen har sitt ursprung. Det kan också ha anknytning med Moskva registreringen; utan Moskva-registrering är du en insekt och barnomsorgskön är inte öppen för insekter. Men det hjälper ju föga med en registrering när det ändå inte finns tillräckligt med förskolor. Efter tre års köande blev vi erbjudna plats till vår fyraåring på en rysk förskola någon kilometer ifrån där vi bor. Tvååringen är fortfarande utan plats. En kväll för något år sedan ringde telefonen och grannen i huset mittemot ville vara hjälpsam. Hon hade en kontakt som kunde göra vårt köande till historia mot en summa motsvarande tre månadslöner för en förskollärare. Vi tackade nej, tackade för omtanken och fortsatte att vänta.

På lunchen förra veckan tittade jag för ovanlighetens skull färdigt på ett inslag på de ryska tv-nyheterna, något som i vanliga fall är hopplöst. I vanlig ordning var det ett reportage från det forna landet Putinania, numera Medvedninien. Men det var inte det vanliga ändlösa talarstols-harvandet av presidenten. I samband med toppmötet med EU i Rostov vid Don besökte herr Medvedev en lokal nybyggd förskola. Inslaget fångade mitt intresse kanske för att jag är förskollärare i grund och botten, men kanske mest troligt för att jag hade erfarenhet av det ryska kösystemet för förskolan. Ska barnomsorgsproblemet äntligen börja tas på allvar tänkte jag när jag såg inslaget? På nyhetskanalens hemsida www.vesti.ru fanns inslaget redovisat i text och presidenten sa att “i stort sett överallt där jag har varit i regionerna, talar alla om att problemen med förskolorna är ett av de mest akuta”. Han resonerar vidare om att i miljonstaden Rostov vid Don är kön omkring 3000 barn vilket är ganska normalt, med tanke på att de flesta skriver in sina barn i kön redan vid födseln. I en del andra regioner är kön mellan 4o 000 till 70 000 barn. Oklara siffror när inte befolkningsmängden i regionerna framgår i sammanhanget. Dmitri Medvedev säger också att “staten kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt att bygga förskolor, dock måste regionerna själva lösa dessa problem” . Jag tror tyvärr inte att det är lösningen. Pengarna från staten kommer i bästa fall fram till regionerna, men sedan tar det stopp. Det sker helt enkelt inget inköp av byggnadsmaterial och övrigt som krävs för att en förskola ska bli byggd. Och här har vi det verkligt stora problemet som ingen verkar vara intresserad av att lösa.

Byxfickor

Fina ord från de styrande att reformer ska genomföras på olika problem områden, och förskolan är ju då ett av dom. Men det kommer att ta lång tid innan reformerna, byggandet eller förändringar till det bättre kan genomföras om inte problemet med korruptionen i landet verkligen tas på allvar. Innan det ordnas upp, kommer byggandet och renoveringen bli dyrt, dra ut på tiden eller inte alls bli utav. Det är ett antal byxfickor som ska fyllas på vägen. Det kan jämföras med vägbyggandet i Ryssland, som Mikhail Khodorkovsky skriver om i sin artikel i The Washington Post från den 26:e Maj i år:

Corruption slows economic growth and fuels political instability. Consider our transportation infrastructure: Russia is a huge country of bad roads. The pathway to a modern economy and a better life should be freshly paved, but corruption is destroying even this simple hope. A mile of expressway costs Russian taxpayers three to four times more than in Europe, largely because of bribes and kickbacks. Even at this high price, poor-quality work guarantees that repairs will be needed, inviting opportunities for even more corruption.

http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/05/25/AR2010052503973.html

Jag passade på att fråga Anders Åslund vad han trodde om barnomsorgsproblemet, han umgås ju med de stora fiskarna i toppskiktet här i Ryssland(http://larslonnberg.blogspot.com/2010/02/ett-annat-ryssland.html). Efter en ganska lång utläggning om rådande utbildnings reformer vars syfte var att bekämpa korruptionen inom utbildningsväsendet, svarade han att det kommer att ta tid innan de sociala problemen är lösta. Förutom korruptionen som slöar ner det mesta, tror jag också att barnomsorgsproblemet har låg status. Barn är fruntimmersgöra och därmed inte viktigt i patriarkatet Ryssland. Jag tror som Åslund att det kommer att ta tid att lösa de sociala problemen, och det beror mest på den utbredda korruptionen.

Annan verklighet

Den svenska barnomsorgsgarantin är något som mina ryska vänner har svårt att tro på. För att inte tala om pappaledigheten. Åt andra hållet är det många av mina svenska vänner som inte kan fatta att korruptionen t.o.m finns i barnomsorgen. Verkligheten överträffar dikten var det någon som sa en gång i tiden. Kommer bara inte ihåg vem. I mitten på juli flyttar vi till en annan verklighet som överträffar dikten, för vi har redan fått plats på förskola för båda barnen och lägenhet är fixad. Nu är det jobb som saknas, men jag söker för fullt och jag hoppas det ska gå vägen och det också snart ska bli en annan verklighet. Ni får gärna gå in på min hemsida www.lonnberg.ru och läsa mer om mig och mina tankar om jobb.

Fotnot: Medellönen per månad för en förskollärare är 6 200 rubel (ca 1 600 SEK) men förskolläraren i ovan nämnda tv-inslag trodde att det skulle bli bättre när förskolan blir friskola.

Som sagt, verkligheten överträffar alltid dikten.

Marina Makarova

2010-06-10T00:37:00.003+04:00

Jag firade födelsedagen i lördags på en konsert med min alla tiders favorit här i Moskva: Nikolai Arutyunov & Funk You (http://www.arutunov.ru/). Vem vågar sig på Tower of Power låtar (Soul with a capitol S t.ex.) som öppning på sin konsert?! och gör det med äran i behåll?! hahahaha, inte jag iallafall… Arutyunov är en borgen för kvalité; alltid haft bra känsla för vad som är gångbart, men framförallt alltid omgett sig med mycket bra musiker. I bandet spelade Marina Makarova på piano, hon lirar i Bulgakovs g:a l:ght den 25:e Juni. Endast 30 platser (!) och biljetterna är på 250 RUR (~60 spenn). Mitt i allt flyttbök känner jag att jag trots allt bör gå dit =kvalitét! Här är ett mycket vackert smakprov från hennes förra konsert där, enjoy! : http://video.mail.ru/mail/diastudia/12/5.html

Insekten

2010-03-30T23:59:00.001+04:00

Nä, jag fick inte ge blod idag heller. Idag var jag tvungen att vara rysk medborgare för att ge blod. Så då är jag väl vad jag anat en längre tid, trots Moskva-registrering, en insekt. Lagen om all föränderlighet, d.v.s. lagen om rysk byråkrati. Ingen information är beständig och allt beror på vem du frågar. Ibland även vem som frågar.

Vardag igen

Ibland undrar jag om jag befinner mig i samma stad som jag läser om i svensk media. Jag läser om poliser överallt, spänd stämning, och kraftigt utökade säkerhetskontroller. Ingen kontroll alls av resenärer, varken på morgonen eller när jag åkte hem. Stämningen? Ja, vem kan egentligen uttala sig om det i en tunnelbanevagn? Eller i tunnelbanan i övrigt på perrongerna? Folk lyssnar på sina MP3 spelare, läser tidningar och böcker som förut. Och folk står och väntar på någon de kommit överens med att möta i mitten av salen som i alla tider. Poliserna står och sms:ar med sina mobiltelefoner och patrullerar som vanligt lugnt i salen mellan spåren. Men, ok, de är 3-4 stycken nu istället för 1-2.

Stämning och prat i övrigt

Det beror väl förstås på vart man är och i vilket sammanhang. I kön på lunchen hörde jag några få som pratade om katastrofen. Dock mycket kort och sedan pratade man om något annat. På tv:n i matsalen gick de ryska nyhetssändningarna om och om igen, med huvudbudskapet att ingen minsann ska komma undan av de skyldiga. Bland vanligt folk dras inte katastrofen i långbänk. Man frågar hur det är efter gårdagens händelse. Jaså, jaha, du fick gå av tåget, ja där ser man hur det kan gå. Ja, jag hörde att det var någon annan också som fick gå. Sedan lämnar man ämnet. Man är inte i närheten av nyheternas huvudbudskap. Eller någon annan analys av vad som kan ligga bakom bombningarna. Man tycker att det är för jävligt det som har hänt och livet får gå vidare.

Park Kulturi

Jag passerar Park Kulturi vid kvart i åtta denna morgon. Det har redan dykt upp mycket blommor i mitten på perrongen. Ett litet bord har ställts upp med en röd sammetsduk. Några poliser ser på när resenärer lägger ner sina blommor. Något filmteam filmar. Jag tänker på de som omkom och de som skadades här igår. Fyfan, säger jag för mig själv. Vilket helvete det måste ha varit. Jag blir ledsen. På hemvägen på kvällen är smetfullt med blommor på en yta av säkert tio kvadrat meter på perrongen. Säkert tjugo poliser står runt området och bevakar. Det är mycket folk på plats, och någon kliver på min vagn med tårar i ögonen. Jag och någon till i tunnelbanevagnen gråter lite tyst för oss själva. Vi åker iväg och allt är nästan som vanligt igen.

Försovning

2010-03-30T01:53:00.001+04:00

Jag bestämde mig för att somna om en stund och åka till jobbet lite senare. Det var nog ett riktigt beslut som fattades i huvudet på kudden i morse, men det visste jag inte då.

Måndag morgon

När jag väl anlände till metro Universitet på röda linjen efter min vanliga kvart med buss från Ploschad Indira Ghandi, var det ovanligt mycket folk på perrongen och likaså i korridoren mellan spåren. Klockan var då omkring kvart i nio. Konstigt för det brukar aldrig vara några problem med metron, den funkar ALLTID.

Det ropades ut något ohörbart i högtalarna och tillslut kom tåget och jag gick på. Vi kom fram till Vorobjevi Gori och blev stående ovanligt länge med öppna dörrar. Det stannade sedan två gånger i tunneln innan nästa station, och andra gången blev en ganska lång stund.

Det var jäkligt mycket folk i vagnen och föraren manade om lugn och sa att resan kommer att gå fram till nästa station Sportivnaya. Där stannade tåget för gott och där hördes det om än möjligt ännu sämre vad som sades i högtalarna än på Universitet. Jag fattade ingenting. Poliserna talade dock om för oss i megafoner att tågen inte går längre in mot centrum. Nästa station Frunzenskaya och stationen därefter Park Kulturi var stängda för påstigning. Inga övriga upplysningar. Folk var lugna och undrande och ringde i sina mobiltelefoner. En tant blev lite arg på poliserna som hon tyckte inte kunde bestämma sig vilken uppgång man skulle ta om man skulle åka med en viss buss. Vem ska man tro på, sa hon.

Själv tog jag mig upp till gatan i den norra utgången för att ta en promenad in mot centrum och försöka gå på metron på någon station bortanför Park Kulturi på röda linjen. När jag väl kom upp börjar telefonen ringa och folk frågar om jag är ok. Klockan är då omkring halv tio. Då förstår jag vad jag börjat ana under stoppen i tunneln mellan stationerna. Jag och många med mig fortsätter att gå mot centrum och vi kommer ut på Komsolski prospekt som är full av folk. Alla bussar är överbelamrade, mängder med folk går som i lämmeltåg in mot centrum. Vi passerar Park Kulturi, det är kaos och jag reflekterar över att avspärrningarna är så nära stationen. Varför leder de inte bort nyfikna längre bort från området? Mobillyftkranar lyfter bort parkerade bilar för att göra plats för ambulanser och räddningsfordon. Jag och hundratals andra tar av till höger upp på bron över Moskvafloden och går vidare och har sedan Gorkiparken på höger sida. Ur högtalarna vid Gorkiparken kan vi höra nyhetssändningar. Det pratas om ett trettiotal döda och omkring sextio skadade. Jag funderar på att ge upp Ryssland och Moskva i förtid och flytta hem innan den planerade hemflytten i augusti. Vi kommer till slut upp till Oktyaberskaya och kan kliva på metron där. Jag byter på Tretyakovskaya till Novokuznetskaya och kommer så småningom fram till Sokol. Jag tänker på hur oberörda alla ser ut, ingen säger något om det som hänt, tanten bredvid löser korsord och bredvid henne läser en tjej bok. Mittemot henne avhandlas sportbladet av en äldre herre och så vidare. Det märks inget av morgonens händelse på resenärerna. Å andra sidan, vad skulle märkas? Vad hade jag väntat mig?! På jobbet är det få kommentarer eller diskussioner om vad som hänt. Jag möts av ett “Hur är läget?” och jag svarar “Jotack, jag lever och är här”. “Bra jobbat” är kommentaren från min personal och sedan återvänder de till koncentrerat arbete. När jag åker hem på kvällen är det klart mycket mindre resenärer än vanligt. Och det kan väl bero på flera anledningar; folk är helt enkelt rädda för att åka metro men mest troligt att folk inte tror att den börjat fungera till fullo ännu. Vid Teatralnaya byter jag till den röda linjen, och

stationen Okhotny Ryad är i stort sett folktom. Det är inte vanligt vid den tidpunkten, då det vanligtvis brukar vara lite bökigt att ta sig fram. Vi passerar Park Kulturi och det står ett TV-team och gör någon intervju på perrongen. Inget syns av morgonens katastrof.

Byråkrati (igen)

I tidningen efterlyses bloddonatorer. För att åtminstone försöka göra något för de stackarna som gick på “mitt” tåg någon halvtimme före mig, beslutar jag mig för att ge blod för första gången i mitt liv. När jag kommer hem ringer jag några av telefonnumren och kommer så småningom fram till en sjuksköterska. Jag vill ge blod, säger jag. Hur länge har du haft registrering i Moskva, frågar sköterskan. Sedan den 29:e januari. Jag kom tillbaks från Sverige då, säger jag. Nähä, säger hon, det räcker inte, du måste ha haft registrering i minst ett halvår om du ska ge blod. Jaha, svarar jag, så du menar på fullt allvar att de som nu ligger på sjukhuset, kanske i behov av mitt blod inte ska få det p.g.a. att jag inte haft registrering i Moskva i ett halvår?! Har du inte din gamla registrering kvar, försöker hon. Den lämnade jag in när jag väl fick min nya, men jag har en skannad version i datorn. Njae, säger hon, den måste vara i original. Nåja, säger hon tillslut, ring imorgon igen, då är den ordinarie sköterskan här. Jag kan inte riktigt svara på de här frågorna.

Jag är inte förvånad. Det är så synd att vanligt folk och i det här fallet allvarligt skadade, ska behöva lida för denna gång på gång återkommande idiotiska byråkrati med Moskva-registrering. Den dyker alltför ofta upp med sitt fula tryna i olika sammanhang; barnomsorg, skola, banklån, sjukvård etc. och nu vet vi att den krävs för blodgivning.

Det är inte bara utlänningar som staten sätter käppar i hjulet för, här ser man att den egna befolkningen får sin beskärda del av ryskt absurdum. Mina vänner bruka prata om "Staten mot befolkningen", eller min favorit "Utan Moskva-registrering är du en insekt". Jag är ingen insekt, jag har Moskva-registrering men den blir sällan mer än ett halvår; varje gång jag lämnar landet måste jag lämna in den och får sedan en ny när jag väl återvänder till landet. Så jag är väl en halv insekt och kan därför inte kan ge blod. Men hur förklarar man det för någon av de skadade på sjukhuset som har min blodgrupp? Nåja, jag ger inte upp. Jag provar att ringa igen imorgon. På återhörande!

P.S. Bilderna är tagna under förra året av mig och inte vid dagens händelse D.S.

Ett annat Ryssland

2010-02-16T03:36:00.001+03:00

För lite drygt en vecka sedan var jag på företagsfrukost på svenska ambassaden här i Moskva. Rysslandsexperten Anders Åslund var speciellt inbjuden för att berätta om hur han ser på läget i Ryssland. Det var intressant men ack så dystert, för att inte säga hopplöst. Här är några bilder av Ryssland som jag plåtade under nyårsledigheten i ‘Temnikov’, Mordvinien. Där bor svärmor, ca 70 mil österut från Moskva, en natt med tåg, 1,5 timmes bilfärd på riktigt dåliga vägar och sedan är man framme. De usla vägarna kan med säkerhet härledas till Åslunds dystra ekonomiska/politiska bild av Ryssland. Och föralldel de flesta hus som folk bor i. Man förvånas över att det kommer rök ur skorstenen; bor det verkligen folk där? eller rättare sagt, ska folk verkligen behöva bo så? Det vackra landskapet, gästfriheten och de goda människorna som lever där framgick inte i Åslunds analys. De syns inte heller på bilderna men de finns där, tro mig!

Visa fullständigt album

P-A Lindström

2010-02-08T16:17:00.001+03:00

Glömde nämna att P-A Lindström ligger på 17:e plats i VM:et efter helgens tävling i Togliatti. Jag tror det är det första VM:et för honom. Konkurrensen är stenhård, och man ska komma ihåg att man tar sig inte till VM-final gratis! Kämpa på P-A!

Andra svenska VM-medaljer

2010-02-08T15:36:00.001+03:00

Det har väl inte undgått någon att Sverige tog VM-guld i bandy här i Moskva förra helgen (30-31/1 - 2010). Bra jobbat! Att det samma helg pågick ett annat världsmästerskap lite utanför Moskva är det få som känner till. I det VM:et tog Sverige silvermedalj. Bra jobbat det också!

Lag-VM i isracing gick av stapeln i Krasnogorsk på bandystadion Zorki. Sverige tog alltså silvermedalj efter två dagars tävlande mot Ryssland, Finland, Tjeckien, Holland, Österrike och Tyskland. Ryssarna tog hem segern med 50 poäng och är i stort sett oslagbara i denna sport. Sverige skrapade ihop 45 poäng och på tredje plats kom Österrike på 41 poäng.

Svenska Landslaget i Isracing, 2010

Flickr Tags: Fr.v. Stefan Svensson,Peter Jansson,P-A Lindström,Posa Serenius

Varje år går det åtminstone en isracing tävling med VM-status i Krasnogorsk. I år var det lag-VM och andra år har det varit det individuella VM:et det handlat om. Jag lyckades skramla ihop ett 30-tal svenskar med hjälp av Svenskklubben “Moskoviten”, och jag var för en gångs skull inte ensam svensk på läktaren. 8000 personer på läktarna och temperaturen på minus 11 gjorde kvällen lyckad och alla var mycket nöjda. Svenskklubbsmedlemmarna tyckte det var en otroligt spektakulär sport och uppskattade i synnerhet den fina stämningen på läktaren. Landslaget blev glatt överraskade av den svenska klacken.

Publiksiffrorna är imponerande för att vara ett utomhusevenemang med närmast obefintlig marknadsföring. Varje år är det nästan fullt på läktarna och det är inget unikt för just Krasnogorsk. Ute i regionerna är det liknande publik siffror, ibland mer på de övriga VM-deltävlingarna. Tittar man på publiksiffrorna är det väl ändå märkligt att inte sporten får mer utrymme i media, både här i Ryssland och hemma i Sverige. År efter år rullar det på i det tysta. Synd, för det är en jäkligt kul sport att se, lyssna och lukta på (hojarna går på metanol).

Individuella VM

Stefan och P-A kommer att köra det individuella VM:et i år. Posa Serenius, 62 år ung, kvalade inte in i år och det är första gången på 33 år! Han har alltså kört alla de senaste 32 VM-serierna! Han är ju ett kapitel för sig, men jag vill bara nämna här att det gjorts en dokumentär film om honom “ICY RIDERS”, som visades på SVT för några år sedan och den gick hem ordentligt i de svenska stugorna. Även de som inte var motorintresserade hade stor behållning av filmen. Det förekommer mycket Rysslands bilder i filmen. Trevligt!

Hursomhelst så handlar årets individuella VM om fem deltävlingar, varav två går här i Ryssland. Helgen som var, 6-7 februari i Togliatti och 13-14 februari i Saransk. Resterande tre tävlingar går i Europa; Innsbruck, Assen och Berlin.

Stefan Svensson, 53 år ung, har kört riktigt bra under helgen i speedway nästet Togliatti. Han är nu bäste icke-ryss på femte plats! Det ser mycket lovande ut inför fortsättningen med en så bra start här i Ryssland. För det är ofta så att ryssarna inte trivs så bra på “fin-isen” i Europa, vilket våra förare hanterar rätt bra. Ryssarna är å andra sidan närmast oslagbara på hemmaplan där västerlänningarna har lite svårt med den ryska stenhårda, borstade isen. Så, har man som västerlänning bra med poäng med sig från Ryssland, bådar det väldigt gott för slutresultatet i Mars någon gång!

Till helgen går alltså VM-etapp två i Saransk, Mordvinien. Men av tradition går först “Head of Mordovia” tävlingen på onsdag med i stort sett alla VM-förare på deltagarlistan. Ett undantag dock: Posa Serenius! Karln är så otroligt populär här i Ryssland och i synnerhet i Saransk, så arrangörerna bjöd in honom speciellt för denna tävling. Kul!

Alltid någon annans fel

2009-10-07T23:14:00.000+04:00

Och som vanligt när något nytt i lagen har trätt i kraft här i Ryssland, så vet ingen något om hur det i praktiken ser ut. Det händer väldigt ofta och i synnerhet alla lagar som har med ytlänningar att göra. Det kan också vara så att ingen vill ta något ansvar för att förklara. Risken att man förklarar fel är överhängande, och gör man något sådant i detta land kan det bli riktigt olustigt. Högre tjänstemän avsätts i välregisserade enaktare i nyhetsprogram. Eller åtminstone förödmjukas ordentligt. Ett vackert exempel på offentlig förödmjukning är när oligarken Oleg Deripaska i stort sett får en penna slängd i huvudet av premiär minister Vladimir Putin inför rullande nyhetskameror i S:t Peterburg tidigare i år. Deripaska är ingen tjänsteman till Putin men inte långt ifrån; för vem vill sluta sina glada oligarkdagar som Michail Chodorkovski?! För det är ju så att presidenten aldrig gör något fel, det är hans undersåtar som är inkompetenta. Som svensk frågar man ju då om inte det yttersta ansvaret ändå ligger på presidenten?! Har han inkompetent personal är han väl själv inkompetent att välja rätt personal?! Nej, så funkar det inte här. Det är ALLTID någon annans fel och det märker du i hela samhället, från topp till tå. Därför är det ganska intressant när jag som chef tar på mig ansvaret för att något har gått snett. Japp, det var mitt fel och jag ska göra mitt bästa att det inte ska ske igen. Hahahaha, skället kommer helt av sig och blir inte av. Man ser att personen har laddat ordentligt med argument och även tänkt höja rösten ett par snäpp. Men, icke, de kommer helt av sig när jag inte skyller ifrån mig. Det kanske funkar så hemma i Sverige också?

Stöllaprov

2009-09-17T23:14:00.000+04:00

Jag skrattade högt på läktaren! Det har jag aldrig gjort på fotboll, det som är så jäkla tråkigt. Men inte den här gången, jag skrattade faktiskt högt och många gånger. Jag var på Motoball, motorcykel fotboll i staden Vidnoe, strax utanför Moskva. Som gammal trial åkare och sedermera landsvägsåkare, tycker jag att i stort sett allt med motor är kul. Till och med fotboll blir kul när den utförs på motorcykel. Min vän Vladimir Posrednikov, f.d. ryska landslagets tränare i isracing, bjöd in mig till lördagens final. Solsken och riktigt varmt väder bådade gott för matchen, som var mellan den lokala ryska klubben Metallurg och Vitrysslands landslag. Hojarna var i grunden spanska Gas Gas, men sedan ganska kraftigt modifierade.

Metallurgs lagmekaniker Aleksander Gralevskij förklarade att Gas Gas plockade ihop hojarna från olika håll i deras produktion (på bilden är det dock 80 kubiks Kawasaki hojar, som juniorerna åker på). Kylarn kom t.ex. från deras fyrhjulingar. Motorn från crosshojarna och är en två taktare på 250 kubik. Modifierad växellåda med bara tre växlar, den senare används mycket sällan. I huvudsak är det bara 1:an och 2:an som används. Utväxlingen var synbart anpassad till detta faktum. Jäklar vad hojarna accade iväg! Det var jävligt kul att se och höra åtta två-taktare rusa iväg efter bollen. Ilskna bålgetingar som sprider två takts doft omkring sig. Inte dumt!

Det kanske mest iögonfallande var alla kopplings- och handbromshandtag. De två extra handtagen tror jag var bakbroms och växel.

Här syns den extra bakbromspedalen (på vänster sida!), som hanteras med "hälen" bakåt. Likaså syns "bollkorgen" i framkant på ramen och skyddstagen på svingen. Det blir ibland riktigt täta närkontakter med benen emellan. De extra svetsade skyddsstagen eliminerar skadorna. Inga skador alls under matchen.

Här ser man tydligt att framgafflarna är ordentligt inrejkade, för att hojarna ska bli lätta svänga runt med. Att kunna vända på en femöring. För samma ändamål är gafflarna låga. I övrigt en hel del svetsarbete med skyddsstag för bromsskivan fram.

Nationalsången!

Anläggningen är helt anpassad för motorcykel fotboll. Matchen spelas på asfalt med lite sand utspridd, för att det ska bli lite lättare att sladda. För det är en av konsterna i motoball, att köra med sladd och vända på en femöring. Däcken är faktiskt trial däck, som får känna att de lever. Mycket spinn och sladd som sagt var. KUL! KUL! KUL!

Här är Vitrysslands lag. Inga ungdomar precis, vilket var något som gjorde intryck på mig. Det kanske finns en mc-sport man kunde ägna sig åt på EM-nivå fastän man är fyllda 40 och däröver. Vitrysslands landslag är ett tydligt tecken på det. Hmm, dax att försöka ragga ihop fyra, fem pers hemma i Sverige, till ett landslag! För så är det, fyra utespelare på hoj och en hojlös målvakt.
Här är lokala klubben Metallurg. Något yngre och lite mer ordning på utstyrseln. De vann matchen med 7-2. Klubben har en mycket aktiv ungdomsverksamhet, med träning tre kvällar i veckan året runt. Det var glädjande att höra.

Som sagt, inga ungdomar precis. På bilden till höger syns Anton från det vitryska laget. Han hade ett riktigt guldgarv, bokstavligt talat. Helskön kille!

Det glömde jag att säga; bollen är ca 50 cm i diameter och väger 800 gram. Nu jävlar ska det lobbas i hojkretsarna hemma i Kristinehamn.

Fattigt land

2009-09-17T21:53:00.000+04:00

På bilden syns en pannkaka från Mordvinien. De
är tjockare än svenska, och har bl.a. mannagryn som en av ingredienserna. Det röda ovanpå pannkakan är sylt, också tillverkad i Mordvinien. Både pannkakan och sylten är gjorda av min svärmor Nadya. Jag smakade på sylten för första gången för en sådär 10 år sedan, och blev mycket överraskad! Smaken var så himla bekant, men jag kunde inte placera den. Hon sa att sylten var gjord av Земляника (zemlyanika). På den tiden var min ryska något begränsad, så det blev till att ta fram lexikonet. Vi kollade tillsammans och till min stora förvåning var det smultron! - Men hur tusan är det möjligt att göra sylt på smultron, frågade jag. Javadådå, sa hon, har ni inte smultron i Sverige? Jodå, det har vi, men inte så mycket att vi kan göra sylt. - Hm, det var allt ett fattigt land du kommer ifrån, svarade hon. Till sammanhanget ska väl nämnas att innebörden av бедная страна (bednaya strana), som hon uttryckte det, kan betyda "stackars land" eller "fattigt land". Oavsett tolkning, skrattar både svenskar och ryssar gott åt historien. Imorgon natt åker jag till Mordvinien för att träffa min familj. En och annan pannkaka med smultron sylt slinker nog också ner under helgen. Det ska bli fint!

Dä orner sä!

2009-07-09T22:29:00.000+04:00

Att plötsligt stå utan jobb är inte roligt, i synnerhet inte om du bor i Ryssland. I Sverige finns möjligheter att hitta annan sysselsättning under en period (fanns i alla fall, fan trot i dessa kristider). Kanske inte nödvändigtvis ett nytt jobb, men omskolning eller vidareutbildning. Här finns inte många alternativ, särskilt inte om du är en 'jevvla ytlänning'. Landet beter sig protektionistiskt och gör allt för att göra livet så jävligt som möjligt för utlänningar med olika metoder; bökigt visumförfarande, ännu bökigare tillvägagångssätt för att få uppehållstillstånd (som innebär att du måste ha ett nytt inresevisum till Ryssland varje gång du lämnar landet), utlänningskvoter i Moskva, utlänningskvoter i övriga landet, individuellt arbetstillstånd, krångliga arbetstillstånd och utlänningskvoter för företag för att överhuvudtaget FÅ anställa utländsk arbetskraft, avslag på nyss nämnda utan angiven anledning och ingen att kontakta eller att överklaga till, ologiska deadlines, byråkrati och korruption. Så, jag klamrade mig kvar på det jag hade. Sista året/åren på båda ställena var kämpiga, men jag visste åtminstone vad jag hade och jag visste inte vad jag skulle få. Om jag skulle få något överhuvudtaget. Att få sparken känns när man har familj, och framförallt om man bor i Ryssland. Här finns inget socialt skyddsnät, ingen A-kassa och ingen socialnämnd värd namnet.
Man kan ju tycka att det skulle råda "terrorbalans" mellan Sverige (EU) och Ryssland; 'behandlar ni våra medborgare på det sättet i ert land, gör vi detsamma med era medborgare här'. Så är icke fallet och det är ju bra för "ytlänningarna" i Sverige. Inte så sexigt för min del. Mina ryska vänner tror inte det är sant när jag t.ex. berättar om gratis lektioner i Svenska För Invandrare (SFI). Uppehållstillstånds förfarandet är extremt olika mellan länderna. En formalitet i Sverige med vår familjesituation (gifta sedan flera år tillbaks med barn). Här är det en Kafka-liknande historia utan slut. Jag går just nu i väntans tider efter att vikt hela december förra året för att samla ihop alla nödvändiga dokument. På julafton satt jag (att få SITTA i kö är absolut ingen självklarhet) och väntade på att få mitt medicinska intyg. Det ska jag berätta om i ett annat blogginlägg. Ännu inget besked om uppehållstillståndet och INGEN att fråga när det kan tänkas bli klart. När man väl har lämnat in alla dokument befinner du dig och dokumenten, i ett stort svart hål av ovisshet. Jag är nu på väg hem för att ordna ett tredje 90 dagars visum för att kunna fortsätta väntans tider här.

Trots allt bök och krångel, eller rättare sagt tack vare allt bök och krångel, känns det bra att alltid ha lyckats hittat nya vägar här, och inte tagit den enklaste vägen och hoppat hem över Nordsjön. "Det som inte dödar härdar" var det någon som sa till mig vid något tillfälle. Rätt! Jag kontrar med det Värmländska uttrycket "Dä orner sä", som uppenbarligen även gäller här 200 mil hemifrån. Något som jag med åren blivit bättre på att inse. Jag är ödmjuk inför framtiden, som innebär många och stora förändringar för oss. Men, har jag lyckats överleva tolv år i detta land, alltid bott på 50 kvadrat meter oavsett familjestorlek, vore det väl fan om vi inte skulle få till ett värdigt liv hemma i Sverige (jag ser fram emot svenska lektionerna ;-) ). Och det trots den rådande ekonomiska krisen (som inte är något jag känner av alls i mitt nuvarande arbete här i Moskva :-) ).

Dä orner sä!

Oväntat telefonsamtal

2009-06-25T21:35:00.000+04:00

Idag lyssnade jag på gårdagens sommarprogram i P1 på min springtur i parken. Det var Finlands utrikesminister Alexander Stubb som berättade om sitt liv. Han berättade bl.a. om ett telefonsamtal han fick för lite drygt ett år sedan när han var ute och joggade. Nu kommer jag inte ihåg vem det var som ringde, men det borde väl ha varit statsministern som han var bekant med sedan förut. Efter lite kallprat frågade han om Alexander ville bli utrikes minister. Undrar när man får ett sådant telefonsamtal, tänkte jag. Kanske inte just ett erbjudande om utrikesminister posten, men ett gulderbjudande som man bara inte kan tacka nej till. Ett erbjudande som totalt förändrar ens liv, på alla sätt. Men när jag direkt tänkte efter, fick jag faktiskt ett sådant telefonsamtal för 13 år sedan. Svenska skolföreningen i Moskva ringde till mig en lördag eftermiddag och erbjöd mig föreståndartjänsten på Svenska förskolan i Moskva. Jag blev helt stum. Helgen innan hade jag varit på anställningsintervju i Stockholm angående tjänsten. Vi var tre som blev intervjuade och direkt gjorde jag mig ovän med representanten från skolan. Jag kunde inte hålla truten om vad jag tyckte om hennes syn på förskolan, vilken jag tyckte var helt åt skogen. Väl hemma i Kristinehamn hade jag slagit bort det hela, men var nöjd med att ha fått komma iväg på anställningsintervju i alla fall. Betald dessutom. En vecka gick och telefonen ringde sent på lördag eftermiddag. Jag höll som vanligt på och laddade inför kvällens krogrunda med Rock'n Roll och bers. Allt på topp! Telefonen ringde och det störde mig, jag tog luren och svarade irriterat. Irritationen ökade när jag väl förstod vem som ringde. Fatta dig kort, tänkte jag, jag förstår nog varför du ringer. Hehe, den krogrundan blev defintivt inte som vanligt. Idag är jag mycket tacksam för det där telefonsamtalet, utan det hade jag inte spenderat tolv år i Ryssland. Trots allt bök, korruption och byråkrati som råder här och som gör mig deppig ibland, tycker jag det här landet är fantastiskt. Har upplevt så mycket här som jag inte skulle ha kommit i närheten av i Sverige. Jag är så glad för det jag har idag, som faktiskt har all sitt ursprung i/från det här landet; fru, två barn och två katter. En familj, som dessutom kommer att vara tvåspråkig. Helt underbart! Imorgon tar jag tåget till familjen i Mordovien för att hämta hem dom. Efter två månader med sin mamma hos mormor är det dags att komma hem. Det känns så bra att träffa min familj igen, men också så skönt att komma iväg från myllret i Moskva. Dags att träffa gästfria, snälla och omtänksamma människor igen. Jag undrar om jag får några fler telefonsamtal i mitt liv som jag nämnde inledningsvis. Utrikesministern får det definitivt, men min kvot är nog förbrukad. Skitsamma, det är nu man ska leva, eller hur!

Urringning och tung parfym

2009-06-23T18:53:00.001+04:00

En löptur i Moskva innehåller många intryck. För all del inte bara i Moskva utan överallt. Men det som är mest bekant för mig på senare år är löpturerna i Moskva. Jag springer i parken eller skogen på Sparvberget alldeles intill den stora Universitetsbyggnaden i södra delen av staden. Ett populärt promenad område bland allmänheten. Det är sällan jag ser några andra som springer, kanske väljer de andra tider att springa på, vad vet jag. Under en kvällstur får alla sinnen sitt tillgodo, men de starkaste intrycken får näsan, ögonen och hörseln. Dieselavgaser, blyad bensin, cigarettrök, nyklippt gräs, nyvattnade gräsmattor, hundskit, lövskog och tung parfym. För så är det, ska man ut och promenera i Moskva, oavsett om det är stad, park eller skog, så klär man upp sig och sprejar på sig som om man vore på väg till värsta festen. En springtur till Sparvberget börjar för mig med någon kilometer på Michurinski prospekt upp till vägkorsningen vid Lomonosovski prospekt. Bara på den kilometern får synen sitt, här möter man fler festuppklädda damer än på en hel fredag kväll i Kristinehamn. Oavsett dag. De kommer gående från busshållplatsen med matkassar, alltid i högklackat och kjol, alternativt jävligt tajta jeans. När jag väl passerat Lomonosovski återstår ca en kilometer innan jag väl kommer in i skogen på Sparvberget. Här skulle man kunna tro att klädseln skulle vara annorlunda. Tvärtom, här toppar man med djup urringning och ordenligt med parfym till det förut nämnda. Efter riktigt trafikbuller på Michurinski smeks öronen av näktergalens sång, och trafikbullret hörs nästan inte längre. Tänk vad en skog kan dämpa ljud. Ofta ser man också ekorrar här, men de är tysta. Jag har i alla fall aldrig hört dom säga något.

När jag var hemma i Kristinehamn under påsken sprang jag också. INGET av ovanstående stötte jag på där under mina löpturer. MEN det fanns mycket andra saker som gjorde starka intryck på mig. Hultet friluftsanläggning t.ex. är ju en imponerande anläggning! Kanske inte ni tycker därhemma, hemmablinda precis som jag var innan jag for hit. Elljusspår, gratis duschmöjligheter behändigt på plats efter löppasset gjorde intryck och gjorde mig påmind om Sverige i allmänhet. Bastubad fanns också att tillgå under följande förutsättningar; medlemmar gratis, icke medlemmar 10 kronor. Betalas i en burk. Det gör jag gärna. Jag blev rörd och tänkte så jäkla fint det är i Hultet, i Kristinehamn, i Sverige! Trots frånvaron av festklädda damer och tung parfym!

Tingeling!